Det läsande fåret

Jag har nyligen upptäckt Inger Edelfeldt genom att jag i våras fick en del tips från höger och vänster. Plockade åt mig "Finns det liv på mars?" och blev inte överväldigad men ändå nyfiken på mer. För någon månad sen köpte jag alla böcker min närmsta Stadsmissionen hade av Edelfeldt. Det blev fyra titlar och först ut blev ungdomsboken "Nattens barn (Juliane och jag)".

Det handlar om Juliane och Kim. Högstadiet. Juliane kommer ny i klassen, och välkomnas inte. Kim blir nyfiken på Juliane och tar kontakt, och börjar då bli lite fundersam eftersom hon inte välkomnas av Juliane. Men det slutar i alla fall med att de blir bästa vänner. Juliane och Kim intresserar sig för vampyrer och andra övernaturliga ting.

Jag är säker på att jag skulle ÄLSKA den här boken om jag läste den när jag gick på högstadiet. Jag tycker att den är bra nu också, men det hade varit en annan grej om jag läst den vid "rätt" tidpunkt i livet. Edelfeldts språk är rakt och enkelt, men långt ifrån simpelt. Jag gillar det och vill absolut läsa mer av Inger Edelfedlt.

Jag känner faktiskt igen mig en del i Juliane. Jag hade ingen faiblesse för vampyrer, men Juliane är inte besvärad över att hon är ensam. Självklart tycker hon att det är jobbigt att bli mobbad, men hon tar sin tillflykt i böckerna och klarar sig ganska bra. Jag var väl kanske inte mobbad på det sättet som Juliane blir, men jag har under större delen av skoltiden klarat mig själv. När kompisar svek var det oförlåtligt, då klarade jag mig hellre själv. Inte beroende av att ha en bästa kompis i klassen.

Titel: Nattens barn (Juliane och jag)
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 91-1-957241-7