Få lyckliga har behov att skriva av sig
Det var ett långt reportage om Joyce Carol Oates på Babel idag. Med fokus på hennes dagböcker, som nu ges ut i ett urval.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Oates än. Jag har läst fyra romaner, och påbörjat Blonde. Fallen gillade jag delvis, den var lite för lång och det gjorde att den tappade sitt fokus. Brudgummen var den första jag läste. Det var en hemsk läsupplevelse, men en form av skräck-blandad-förtjusning, antagligen därför jag fortsatt att söka mig till Joyce Carol Oates.
Tillbaka till dagböckerna. Hon säger i inslaget att hon började skriva dagbok när hon var ensam i London, och längtade hem. Hon var olycklig. Hon menar att det förmodligen är väldigt få lyckliga människor som skriver dagbok, för att lyckliga människor inte har tid att skriva, och för att lyckliga människor inte har något behov av att skriva av sig. Jag känner verkligen igen mig. Jag skrev väldigt mycket dagbok under ett par år. Mellan 15 och 19 års ålder skrev jag i princip varje dag. Jag har en hel flyttkartong på vinden med handskrivna dagböcker. Det hände mycket när jag var nitton; träffade kärleken, flyttade hemifrån och skapade mitt eget liv. Sen dess har jag skrivit dagbok väldigt sporadiskt och mest för att jag känt att jag måste, eller för att jag vill kunna gå tillbaka senare och se vad jag tänkte förr.
Kul att hon tänkt samma tanke som jag. Fast hon skriver fortfarande, betyder det verkligen att hon aldrig varit lycklig sen den där tiden i London (typ 70-talet? Minns inte riktigt vad de sa för årtal...)?
Nu ska jag återgå till stress-läsningen av Röda rummet. Är överraskad, trodde inte att jag skulle gilla den alls. Trevligt att man kan ha fel :)
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Oates än. Jag har läst fyra romaner, och påbörjat Blonde. Fallen gillade jag delvis, den var lite för lång och det gjorde att den tappade sitt fokus. Brudgummen var den första jag läste. Det var en hemsk läsupplevelse, men en form av skräck-blandad-förtjusning, antagligen därför jag fortsatt att söka mig till Joyce Carol Oates.
Tillbaka till dagböckerna. Hon säger i inslaget att hon började skriva dagbok när hon var ensam i London, och längtade hem. Hon var olycklig. Hon menar att det förmodligen är väldigt få lyckliga människor som skriver dagbok, för att lyckliga människor inte har tid att skriva, och för att lyckliga människor inte har något behov av att skriva av sig. Jag känner verkligen igen mig. Jag skrev väldigt mycket dagbok under ett par år. Mellan 15 och 19 års ålder skrev jag i princip varje dag. Jag har en hel flyttkartong på vinden med handskrivna dagböcker. Det hände mycket när jag var nitton; träffade kärleken, flyttade hemifrån och skapade mitt eget liv. Sen dess har jag skrivit dagbok väldigt sporadiskt och mest för att jag känt att jag måste, eller för att jag vill kunna gå tillbaka senare och se vad jag tänkte förr.
Kul att hon tänkt samma tanke som jag. Fast hon skriver fortfarande, betyder det verkligen att hon aldrig varit lycklig sen den där tiden i London (typ 70-talet? Minns inte riktigt vad de sa för årtal...)?
Nu ska jag återgå till stress-läsningen av Röda rummet. Är överraskad, trodde inte att jag skulle gilla den alls. Trevligt att man kan ha fel :)
Kommentarer
Trackback
